Mitt liv i spel: Japansk kub

Bildkälla

Innan följande händelseförlopp hade jag aldrig importerat så mycket som ens en liten pryl. Inte en enda t-shirt. Inte ett enda ebay-inköp. Inte ett enda spel. Definitivt inte en hel konsol.

Passande då att N-fanboyen inom mig stack fram sitt fula tryne och startade den där omänskliga hypen som bara ett Nintendospel kunde frammana.

I efterhand är det lätt att konstatera att det var ett korkat och kostsamt beteende som följde min Nintendo-mani. Som ni redan vet hade Nintendo 64:an färgat min spelsjäl röd och inte ens Playstation med Metal Gear Solid och Final Fantasy-serien som största tidsslukare hade kunnat helt tvätta ur den röda färgen.

När det då började talas om Nintendos nya, uppföljaren till Nintendo 64:an som hade gett mig så många underbara minnen, var på gång började känslorna av hype vakna till liv igen. Samme Marcus som brände Sega Force med mig i min trädgård hade via sin position på tv-spel.nu fått nys om att en viss Daniel Hedengren skulle importera X antal Gamecubes från Japan. Marcus hade inte pengar, men undrade nyfiket om inte jag var sugen.

Det var jag.

Jag kan än idag tycka att Gamecuben är en estetiskt ganska så tilltalande maskin. Handtaget är nog charmigast.

Något exakt pris var aldrig sagt. Farorna med att det kunde fastna i tullen blev förklarade för mig, och det kunde komma att kosta extra. Dessutom behöver du en transformator för att använda maskinen i våra uttag, sas det. Jag tror inte riktigt att jag lyssnade på något av öronen. Istället drömde jag om en uppföljare på Super Mario 64, om nya Nintendo-minnen att skapa och om en ny generation där Nintendo än en gång skulle vara kungar.

Beställningen inkluderade en lila Gamecube, en extra handkontroll och spelen Luigi’s Mansion samt Wave Race: Blue Storm. När allt var klart och spikat satt jag där och väntade. Och väntade. Och väntade tills jag inte kunde vänta längre. Den som väntar på något gott väntar _alltid_ för länge. Mailkontakt med herr Hedengren gjorde klart att maskinerna nog fastnat i tullen. Väntan övergick till ren plåga och en rädsla för att maskinerna försvunnit någonstans på vägen.

Hur många tusenlappar som hela kalaset kostade mig vågar jag inte tänka tillbaka på. För många för en person i min dåvarande ålder var det i alla fall. Men sen en dag stod paketet där, utanför dörren, när jag kom hem. Upprymdheten visste inga gränser och jag slet upp maskinen samt ringde till Marcus för att se om han ville komma över och sitta hela natten och jaga spöken.

Det ville han. Men det var bara ett problem, den där transformatorn som skulle köpas var inte inhandlad än.

Fodralen till japanska Gamecube-spel är förbannat små och söta.

Att behöva vänta ytterligare några dagar på leveransen av transformatorn som beställdes från någon webbutik, i brist på tillgång av några lämpliga i Linköping, var extremt plågsamt. Men i slutändan kändes det värt det, för några dagar senare satt jag och Marcus och damsög upp spöken på löpande band. Stämningen i Luigi’s Mansion, den underbart skarpa grafiken i Wave Race: Blue Storm och de nya sköna kontrollerna var klockrena. De första dagarna var allting underbart.

Tills jag någonstans insåg att Luigi’s Mansion inte alls var något nytt Mario 64. Att Wave Race: Blue Storm visserligen var riktigt kul, men inte tillräckligt kul för att tillsammans med Luigi’s Mansion fylla samma känsla som Nintendo 64 gjorde flera år tidigare. Och med en japansk Gamecube var inte valen av spel oerhört stora, det var stundtals ruskigt svårt att ens klara Luigi´s Mansion på grund av att jag inte förstod det minsta av vad som sas.

En tid hinner gå innan jag och Marcus bestämmer oss för att prova på det här med att importera själva. Vi letar upp en sida på nätet och jag beställer det i Japan nysläppta Super Smash Bros. Melee samt en extra, orange, handkontroll. Tiden hinner gå, vi misstänker att det blivit som förra gången och det fastnat i tullen. Men efter ett tag börjar längtan övergå i samma oro som jag känt med Gamecuben, ”tänk om det inte kommer fram alls”.

Luigi's Mansion är ett väldigt charmigt spel, men något Super Mario 64 är det ju garanterat inte.

Pengarna var givetvis redan dragna vid beställning och vi kontaktar sidan vi beställt från via mail för att få svar på vad som hänt med våra varor. Inget svar. Vi försöker leta rätt på ett telefonnummer att ringa och fråga vad som hänt, men inser snart att den enda kontakt-uppgiften som finns på sidan är en e-postadress; den vi skickat till utan svar. Inga adressuppgifter. Inga telefonnummer. Vi hade blivit blåsta.

Det var inte mycket pengar med dagens mått mätt men det var trots allt ett japanskt importspel, från en amerikansk sajt, så kostnaden motsvarade ungefär två spel köpta i Sverige, om inte mer. Det innebar att jag inte bara blivit snuvad på mitt Super Smash Bros. Melee utan även på möjligheten att fylla hålet på annat sätt. Gamecuben började kännas allt mer som ett rejält felköp allt eftersom tiden gick.

Men sen hände något. Surfandes runt bland diverse spelsajter fick jag nys om att den japanska Gamecuben rent tekniskt var så gott som en rak kopia av samma maskin som senare släppts i USA. Med en enda liten skillnad. Ett 0-ohms-motstånd. Vid det tillfället förstod jag inte exakt vad det innebär. Och om ni som jag inte har sådan koll på elektronik handlar det alltså bara om två lödpunkter i maskinen som i den japanska är helt fria från varandra men i amerikanska har en enkel sammankoppling.

En guide på IGN.com visade hur man på ett enkelt sätt kunde löda fast en liten switch, på och av, som i sitt ena läge kopplade samman punkterna och i det andra lät de vara frånkopplade. Med andra ord, två små lödningar med en vanlig 10-kronors switch och min japanska maskin blev, på alla sätt och vis, amerikansk (till och med alla menyer var på engelska) med ett klick. Själva lödningen fick jag hjälp med av en tekniker från min mors arbetsplats och efter fem minuters arbete hade jag en universal Gamecube, både amerikansk och japansk på samma gång.

Min hittills enda konsol som jag sett insidan på är min Gamecube, traumatisk upplevelse det där.

Man skulle ju kunna tro att traumat med Gamecuben och importeringsfadäserna skulle göra mig skrämd för hela tanken med att importera spel, men med en Gamecube som nu kunde spela amerikanska spel började jag leta efter en trovärdig återförsäljare av spel på nätet. Dvdboxoffice kom att bli min primära källa för spelinköp framöver och under många många år köpte jag fler spel via import än lokalt. Och alla spel kom också fram, ibland efter att ha fastnat i tullen, ibland inte.

Min Gamecube-samling består än idag övervägande av amerikanska spel och hade det inte varit för den där japanska kuben vet man aldrig om jag hade börjat utforska möjligheterna med spelimport på samma sätt. Men nog borde jag lärt mig av mitt misstag i alla fall; att inte förhasta sig vid spelsläpp och vänta tills maskinen nått Europa (med intryck som hinner komma under tiden) innan man köper.

Det senaste, och förhoppningsvis sista, beviset på att den röda färgen inte ens för drygt tre år sedan hade tvättats ut helt. Då jag av ren impuls köpte en amerikans Nintendo Wii kring release dyrt på eBay. Bara för att jag var tvungen att ha en. Den historien har dock ännu inte fått sin positiva vändning. Mer än att min spelsjäl kanske äntligen har tappat all sin röda färg.

Mitt liv i spel är en bloggserie om några av mina starkaste milstolpar i form av spelminnen. Varje måndag publiceras ett nytt inlägg i serien där ni får veta lite mer om mig och min spelhistoria.

Annonser

Etiketter: , , , , , , ,

Ett svar to “Mitt liv i spel: Japansk kub”

  1. Mitt liv i spel: En sammanfattning « Ett glas juice Says:

    […] Japansk kub […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: