Mitt liv i spel: Flerspelarförbannelsen

Bildkälla

Jag gillar verkligen flerspelarspel. Såväl tillsammans med kompisar i vardagsrummet som online. Hade det sett annorlunda ut skulle jag troligtvis spenderat mångfaldigt många fler timmar med Call of Duty: Modern Warfare, Team Fortress 2 eller Gears of War 2, för att nämna några. Även om tidsfaktorn alltid varit en ursäkt så finns det en annan, mer djupt rotad, anledning till att jag så sällan gräver ner mig i spel mot mänskligt motstånd.

Det beror framförallt på en cirka tio år gammal förbannelse. En förbannelse som gör mig oförmögen att kunna njuta till fullo av tävlingsinriktade flerspelarspel. En förbannelse som visade sitt huvud första gången i kanske tidernas största online-skjutare.

Någon gång efter att jag börjat gymnasiet, en tid efter att jag inhandlade min Nintendo 64 och påbörjade min Nintendo-fanboyism-era (som inte har nått sitt slut än i denna bloggserie, tro mig), började det tisslas och tasslas om en ny mod till Half-Life som skulle vara oerhört intressant. Det krävdes inte mycket för att väcka min nyfikenhet, Half-Life var trots allt det kanske bästa spelet (tredelad förstaplats med Super Mario 64 och Outcast skulle jag tro) som jag hade spelat vid tillfället, och jag såg till att ladda ner Beta 1 av den nysläppta modden Counter-Strike.

Outcast har ingenting med den här artikeln att göra, men är så förbannat bra att det får vara med ändå ^^

Vid den här tiden var Counter-Strike inte riktigt vad det vansinnigt populära spelet är idag. På en karta som nog var en tidig version av cs_mansion hoppade jag in helt utan motståndare för att prova vingarna innan jag gav mig på motstånd. Mina försök att rädda gisslan gick dock i bet när forskarna beslutade sig för att ta genvägen över den stora muren som omringade huset och tappade någonstans högst där uppe kommandot att följa mig. Där uppe stod den fåniga gubben i vit rock och blickade rakt ut medan jag kunde konstatera att mina alternativ hade begränsats till två; starta om banan eller döda gisslan själv. Jag valde det sistnämnda.

Inte helt förvånande dalade intresset för Counter-Strike efter sessionen, jag tog mig faktiskt aldrig online för att testa det mot andra människor i Beta 1, men när sedan Beta 3 släpptes började folk i min gymnasieklass att spela det på riktigt. Nog fanns det fortfarande buggar kvar, och alla som spelat Counter-Strike någon gång vet att de stackars forskarna inte är världens klipskaste när det kommer till navigering, men spelet var åtminstone bra mycket mer spelbart i dess tredje betafas.

Kartan cs_mansion. Uppe på de gråa murarna fastnade gisslan. Hur de kom upp dit kan jag inte svara på.

Här börjar historian att avancera mot den negativa trend som senare ska komma att hemsöka mina flerspelarupplevelser i år därefter. Men innan det gick neråt, gick det spikrakt uppåt.

Jag gillade Counter-Strike. Gillade är nog en ganska enorm underdrift. Jag fullkomligt älskade Counter-Strike. När Beta 4 (som också var den bästa versionen av spelet, M4:ans övermäktighet var ren kärlek) släpptes spelade jag nästan ingenting annat. Timmarna som spenderades med att rädda gisslan och detonera bomber gav också resultat och lagom tills spelet var inne i beta 6 var jag ärligt talat rätt så jäkla duktig på Counter-Strike.

Ett minne tar mig tillbaka till en helgs lanande hemma i mitt föräldrahem. Några av mina kompisar hade dragit dit sina datorerna och totalt var vi fyra personer. En, Christoffer, som i princip aldrig spelat Counter-Strike förut. Två som båda var rätt duktiga men där den ena, Marcus, hade spelat ganska mycket mer och hade lite större vana än min namne, Andreas, och just därför blev den sistnämnda min lagkamrat till att börja med. Inställningen hos oss alla var från början att Marcus nog var bäst på spelet, i tidigare möten hade han varit den som lett poängligan, och han fick därför den otacksamma uppgiften att samarbeta med nybörjaren Christoffer.

Ojämna odds, de har inte en chans.

Det blev ganska snart klart att Andreas x 2 var en lite för vass kombination mot Marcus och Christoffer och baserat på poängställningen så var det jag som var den primära orsaken. För att göra en lång, och förhållandevis skrytig, historia kort slutade det med att jag med stor framgång ensam stred mot alla mina tre kompisar samtidigt. Att säga att jag trivdes i min sits som lanets bästa CS-spelare är att underdriva; det här var en av de första gångerna som jag var genuint _bra_ på något, och jag kände mig som en kung bland män.

Vi ska dock stanna upp lite och konstatera att jag aldrig var fantastiskt bra på Counter-Strike. Jag spelade mest mot kompisar och på servrar där jag trivdes. Hade jag slängt mig in i tävlingsmatcher eller mot riktigt svettigt motstånd skulle jag troligtvis fått erfara hur extrem skillnad det är på att vara bra och att vara _riktigt_ bra på något. Dessutom hade Marcus senare mycket större framgångar i spelet än vad jag någonsin nådde, och hade vi mötts igen ett år efter lanet skulle det garanterat varit rakt ombytta roller.

Men jag trivdes som sagt i min vetskap om att jag var bra på Counter-Strike, att om det bara ville sig kunde jag krossa mitt motstånd och lite därtill. Och här låg det stora problemet.

En snubbe som faktiskt var duktig på CS på riktigt; Heaton.

Bildkälla

Min inställning till spelet gick snabbt från att det ”var kul att spela och ännu roligare att vinna” till att ”allt annat än vinst är pest och pina”. En omgång som slutade med _något_ annat än att mitt lag krossat motståndet och jag låg i toppen av kill/death-listan var ett nederlag. Jag kunde sitta och svära frustrerat över hur vidrigt dåligt jag spelat, bara för att jag hamnade på andra plats i mitt lag i en match där vi två i topp var de enda som bidrog till vår sidas vinst. Det blev ett extremt krav på perfektion från mig själv som drogs till nivåer där jag aldrig var mer än nöjd med ett perfekt resultat och allt annat ledde till stort missnöje.

Glädjen med att spela hade fullkomligt försvunnit. Resultatet var det enda som betydde något och inte ens det gjorde mig någonsin glad, bara nöjd eller gravt besviken. När sedan fler folk började komma upp i min ”höga amatörnivå” började det bli allt färre matcher som slutade med en nöjd Andreas vid tangentbordet och allt fler där jag lämnade datorn arg och ledsen. Det tog ett tag innan jag insåg att det inte var värt att spela Counter-Strike längre, spelet var förstört för all framtid och jag har inte sedan dess kunnat spela det utan att minnas sinnesstämningen som infann sig under den perioden.

Det är därför du sällan ser mig spela tävlingsinriktade flerspelarspel under längre perioder. Det är därför jag inte riktigt vågar ”försöka bli riktigt bra” på ett spel igen. Jag trivs med att spela spel för att de är kul, går det bra ibland blir det desto roligare men resultatet får aldrig vara orsaken till att jag spelar. Just därför kan jag än idag plocka fram Halo 3, Gears of War eller Unreal Tournament för att spela online och fortfarande ha vansinnigt kul. De spelen har aldrig befläckats av förbannelsen, även om det funnits tillfällen då jag känt demonerna närma sig, och kommer inte att följa samma öde som Counter-Strike så länge jag inte låter den resultatinriktade inställningen ta över.

En annan anledning till att UT fortfarande är roligt när CS inte är det; Flak Cannon.

Men samtidigt styr flerspelarförbannelsen mig i mina spelval, format mig till en spelare som oftare tar mig an enspelarspel eller co-op än något ens måttligt tävlingsinriktat. Och framförallt har den gjort att jag inte riktigt vågar, eller vill, bli riktigt bra på ett spel. För risken finns ju att det kommer förstöra även det spelet för all framtid.

Fotnot: Strax innan jag slutade spela Counter-Strike deltog jag i några få klanmatcher med mina skolkamrater i klanen GF (Gone Fishing) som hade världens skönaste klan-tag i form av en fisk som såg ut ungefär så här: <*((((><

Mitt liv i spel är en bloggserie om några av mina starkaste milstolpar i form av spelminnen. Varje måndag publiceras ett nytt inlägg i serien där ni får veta lite mer om mig och min spelhistoria.

Annonser

Etiketter: , , , , , , ,

2 svar to “Mitt liv i spel: Flerspelarförbannelsen”

  1. Mitt liv i spel: En sammanfattning « Ett glas juice Says:

    […] Flerspelarförbannelsen […]

  2. Varför Ett Glas Juice? « Ett glas juice Says:

    […] så vidare. Trots att jag inte spelar Counter-Strike alls längre, som gjordes klart i inlägget Mitt liv i spel: Flerspelarförbannelsen har namnet legat mig varmt om hjärtat och levt kvar i minnet för att återupplivas med denna […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: