Spelfrustration och varför man fortsätter ändå

Bildkälla

När jag under gårdagskvällen satt och spelade indie-spelet They Need to be Fed var det någonstans mellan den fjärde djupa sucken och det första ”Amen va f..” som Linnea frågar mig ”om du tycker att det är så frustrerande varför fortsätter du spela?”. I en perfekt värld hade jag givetvis svarat ”det är väldigt kul ändå”, men i det här fallet var det inte ens så. Spelet har förvisso vissa kvaliteter men det var inte för att det var speciellt kul som jag fortsatte spela. Det var för att jag inte ville ge upp.

För mig handlar det om någon form av stolthet. Inte så att jag vill kunna basunera ut till nära och bekanta eller hela världen att ”ja, jag har banne mig klarat They Need to be Fed och dog bara drygt 200 gånger”. För det första är det inte mycket att skryta med, en riktigt duktig plattformskämpe skulle säkert klarat det med många färre dödsfall, men framförallt för att jag personligen inte finner mycket nöje i att skryta om spelframgångar. Istället handlar det om någon form av kamp mellan människa och maskin.

N+ och originalet N är svåra och frustrerande spel men som ändå är roliga att spela.

Ett svårt spel, oavsett om det är svårt på ett sätt som är riktigt kul eller om det bara är rent frustrerande och jobbigt, är en tuff motståndare. Om jag slutar spela för att det blivit för svårt, för att jag ger upp i mina försök att klara utmaningen, så har jag erkänt mig besegrad. Men inte inför någon direkt publik, jag tävlar inte mot utvecklaren som gjort spelet eller några andra som spelar det, utan besegrad av spelet självt. Extra jobbigt är det då om spelet är ovanligt oförlåtligt och frustrerande på ett plan där man känner att man själv gör bra ifrån sig men får stryk ändå. Slutar jag spela då har _spelet_ vunnit. Och det kan jag givetvis inte tillåta.

Jag förstår mycket väl att logiken ovan är tveksam på flera plan. Spelet som sådant har varken bra eller dåligt av om jag fortsätter eller slutar spela. Det är ett ointelligent objekt som någon skapat, ingen motståndare i en konflikt. Men där någonstans slutar jag bry mig. Jag vet att om jag slutar spela bara för att det är för svårt, så kommer jag att bära med mig den frustrationen länge därefter. Känna mig besegrad av den utmaning spelet ställt framför mig. En skamsen känsla av otillfredsställelse.

Charmigt utseende döljer en otippad frustration. Skillnaden mellan They Need to be Fed (bilden) och N+ är känslan av kontroll och att jag i det förstnämnda känner mig maktlös i många situationer där jag dör.

När det gäller They Need to be Fed så klarade jag till slut spelet. Jag samlade inte alla stjärnor för att låsa upp den sista bonusen, men det var ändå med en lättnadens suck som jag konstaterade att jag klarat spelet. Jag behöver inte ha ångest över att spelet finns kvar där, obesegrat, och hånler mot mig i tankarna. Jag gick ur striden som en vinnare, men frågan är om det är värt tiden jag la ner på att spela ett spel jag aldrig tyckte var speciellt kul. Bara för att det inte skulle få vinna. Det kan inte vara riktigt klokt, kan det?

Hur är det för dig? Spelar du någonsin vidare i ett spel där frustrationen överskuggar underhållningen? I sådant fall av vilken anledning? Kommentera gärna och dela med er av era kamper mot frustrerande spelmoment.

Annonser

Etiketter: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: