Mitt liv i spel: Videobandad tv-reklam i 64 bitar

Likt de allra flesta episka historier har även Mitt liv i spel en stor vändning. En vändning som kom att förvandla datornörden till en trogen, på gränsen till hjärntvättad, anhängare till en annan maskin än min kära dator. Och allting tog sin kulmen på grund av en tv-reklam.

Hej, mitt namn är Andreas Berg och jag var en gång en tvättäkta fanboy.

Det hela började egentligen med några oskyldiga nummer av Club Nintendos tidning och några bilder från 3D-revolutionen, det nästa stora inom spel, Ultra 64. Medlemskapet i Club Nintendo hängde kvar från när NES var min primära spelkonsol och tidningen som kom med jämna mellanrum var mest en plågsam påminnelse om att jag var tvungen att åka snålskjuts på mina kompisars SNES om jag ville spela de spelen. När det sedan började skvallras om en ny mäktig konsol och bilder på kommande spel (minns framförallt bilder från vad som troligtvis skulle blivit Final Fantasy VII, om inte Nintendo hade spelat sina kort fel och Sony vann den striden) var det först efter insikten att ”nej, spelen kommer inte till PC också” som jag började drömma om en framtid där en Ultra 64 skulle stoltsera på tv-bänken.

Final Fantasy 64. Få skulle nog argumentera för att Squares val av konsol senare var ett misstag.

Som de flesta redan vet bytte Ultra 64 senare namn till Nintendo 64 och här någonstans blev en prenumeration på Super Play en extra sporre för att öka hypen. Men det var först när tv-reklamerna började sändas som det hela tog oanade proportioner. Det här var en tid då Internet, och då framförallt video på Internet, inte var en så stor del av vardagen. Där man inte surfade in på Gametrailers och kollade alla de senaste trailer-klippen direkt från Japan eller USA. Så när tv-reklamen för Super Mario 64 började dyka upp i reklampausen var det bland de första gångerna jag såg det i rörelse. Kärlek vid första ögonkastet, och inget skulle bli sig likt.

Det gick så långt att jag inte klarade av att vänta till reklampausen för att ha en chans att se Mario hoppa, snurra och göra alla möjliga tokiga saker i full 3D. Bänkad framför tv-apparaten med fingret på Rec-knappen på vår gamla videoapparat, laddad med ett tomt videoband, och med blicken fäst på skärmen satt jag i flera reklampausar innan jag lyckades fånga klippet. Videobandet kom sedan att spelas på repeat om och om igen där jag analyserade varenda detalj och fantiserade om hur det skulle vara att själv få styra Mario. Helt utan annan yttre påverkan lyckades jag hypa upp Super Mario 64 till den nivå där det inte fanns något annat i hela världen. Att få köpa min egen Nintendo 64 var det enda som betydde någonting, och jag skulle göra vad som helst för att göra verklighet av den drömmen.

När jag väl stod där, med kontroll över Mario, kunde jag knappt tro att det var sant. Drömmen blev till verklighet.

Med lite sparande, lite vädjan och med löften om att hjälpa till extra mycket i hemmet skrapades pengar ihop till den stora dagen, och när det väl var dags tog jag och min kära vän Marcus Thorelius våra feta plånböcker ner till stan vid midnatt för att besöka Spel och Tele-shoppen här i Linköping. Det var en stor dag även för butiksägare Pelle och hans personal när en stor folksamling alla skulle inhandla varsin maskin med tillhörande spel och tillbehör. Frågan är om det var min hand, på grund av hur extremt exalterad jag var, eller Pelles, troligtvis på grund av de enorma mängder pengar som cirkulerade den natten i den lilla butiken, som darrade mest när transaktionen tog plats. En Nintendo 64 med Super Mario 64 samt Star Wars: Shadows of the Empire blev det i alla fall och när det sedan bar hemåt var det två helt vansinnigt glada pojkar som satt i baksätet med varsin stor påse.

Få, om några, skräpspel har spelats så frenetiskt som Shadows of the Empire. Lyxen med att vara lanseringstitel och bära Star Wars-namnet. Hoth-banan var dock rätt kul vill jag minnas.

Faktum är att trots denna enorma hype var Super Mario 64 allt annat än en besvikelse, istället blev det början på en era av lojalitet, smutskastning och gränslös fanboyism. Till och med sunkspelet Shadows of the Empire spelades till döds (mestadels för att jag på den tiden inte hade pengar att köpa nya spela stup i kvarten) och jag var inte direkt missnöjd där heller. Jag hade min Nintendo 64 och den var bäst i världen. För den var ju tillverkad av världens bästa spelföretag. Nintendo i mitt hjärta, då och för alltid.

Eller ja, åtminstone till någonstans mellan spelsvälten på Gamecube och casual-dödsstöten med Wii. Men det är en annan historia.

Natten då vi köpte vår Nintendo 64 kom sedan att följas av andra minnesvärda händelser för att hylla vår älskade maskin. Dagen då Legend of Zelda: Ocarina of Time släpptes stod jag och Marcus först i kö tidigt på morgonen innan öppning (inget nattöppet då) utanför Tradition och skolkade från skolan för att kunna sitta hela dagen (som sedan blev hela helgen) och njuta av Links stora äventyr. Och tidigare när Lylat Wars släpptes beslutade vi att fira. Men inte genom att hylla Nintendo, utan istället genom en symbolisk händelse för att visa vår ståndpunkt i konsolkriget genom att bränna gamla nummer av Sega Force. Ja, vi eldade faktiskt upp två nummer av den klassiska formattidningen. De som får sektvibbar är troligtvis inte ensamma.

Sega förtjänade aldrig det hatet. Sonic kanske, men aldrig Sega. I sådant fall för vad de senare gjorde mot Sonic.

Bildkälla

Denna extrema fanboyism varade inte så vansinnigt länge utan stävjades lite när Metal Gear Solid släpptes till första Playstation och jag inhandlade ett eget exemplar av Sonys flaggskepp på spelmarknaden, men den satte sina spår och det tog många många år innan den röda färgen tvättades ur. Något som kommer att bli uppenbart framöver, när det blir dags för importhysterin och illa genomtänkta finansiella val.

Mitt liv i spel är en bloggserie om några av mina starkaste milstolpar i form av spelminnen. Varje måndag publiceras ett nytt inlägg i serien där ni får veta lite mer om mig och min spelhistoria.

Annonser

Etiketter: , , , , , , ,

6 svar to “Mitt liv i spel: Videobandad tv-reklam i 64 bitar”

  1. xboxflickan Says:

    mario 64 var underbart!

  2. xboxflickan Says:

    underbart skrivet där!

  3. Andreas Berg Says:

    Visst var (och i viss mån är) Mario 64 underbart ^_^ Kul att du gillade inlägget 🙂

  4. Mitt liv i spel: Flerspelarförbannelsen « Ett glas juice Says:

    […] gång efter att jag börjat gymnasiet, en tid efter att jag inhandlade min Nintendo 64 och påbörjade min Nintendo-fanboyism-era (som inte har nått sitt slut än i denna bloggserie, […]

  5. Mitt liv i spel: Japansk kub « Ett glas juice Says:

    […] att konstatera att det var ett korkat och kostsamt beteende som följde min Nintendo-mani. Som ni redan vet hade Nintendo 64:an färgat min spelsjäl röd och inte ens Playstation med Metal Gear Solid och Final Fantasy-serien som största tidsslukare […]

  6. Mitt liv i spel: En sammanfattning « Ett glas juice Says:

    […] Videobandad tv-reklam i 64 bitar […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: