Återblick: Spelåret 2009

Åh! Det vill jag gärna spela. Och det. Och det. Och det där ser ju hur kul ut som helst. Det där verkar spännande. Och ja, det är givetvis en titel som jag _borde_ ha spelat. Så skulle jag egentligen kunna summera spelåret 2009 för mig. Inte för att jag har spelat väldigt få spel, utan snarare för att det mesta jag spelat inte kom ut i år. Eller slutar på of Warcraft.

Jag ska ändå göra ett tappert försök att sammanfatta mitt spelår 2009, både vad jag gillade och vad jag verkligen hade velat spela, och därmed även vilka spel som jag kommer att spela framöver. Med lite hjälp kanske jag dessutom med denna summering kan få en mer fokuserad lista över vilka spel som jag verkligen gått miste om, och inte bara det jag missat att spela.

Vi börjar med att rycka plåstret snabbt så ingen riktigt märker. Uncharted2ModernWarfare2DragonAgeAssassinsCreed2Halo3ODST. Japp, det stämmer, det är spel jag missat. Inte spelat alls. Men ni har säkerligen redan hört prisord så det räcker om de här spelen, så jag tar och låtsas som att de inte släpptes i år. Så, tills jag faktiskt  har spelat dem, existerar de inte. Vidare till lite andra titlar!

Epic Battle Axe of Epicness. Brutal. Legend.

Det är dessvärre inte bara de tidigare nämnda titlarna som jag gått miste om att spela i år. Ett som jag aldrig på förhand hade trott skulle gå mig förbi är Brütal Legend. Jag fullkomligt älskar Tim Schafers samlade verk och såg extremt mycket fram emot Brütal Legend. När spelet väl släpptes dröjde jag lite med att köpa, av nu glömda anledningar, och när jag sedan skulle sätta tänderna i det hade några kommentarer om spelet hunnit ikapp mig. Nämnas ska att jag inte är speciellt förtjust i realtidsstrategi, även om vissa titlar har lyckats trollbinda mig (Starcraft, Company of Heroes m.fl.) så var det något av en besvikelse när jag fick hör att Brütal Legend flörtade med genren och inte var ett renodlat actionspel i tredjeperson. De delade intrycken kring dessa inslag var inte nog för att avskräcka mig från att alls vilja spela spelet, men tillräckligt för att känna att spelet fick vänta.

Buffliga Space Marines slaktar Orks, Chaos Marines och annat slödder i strategispelet Dawn of War II.

Ett realtidsstrategi-spel som dock inte gick mig förbi var Warhammer 40.000: Dawn of War II som råkade slinka med i en födelsedagspresent från Linnea i form av THQ:s samlade verk på Steam (inklusive framförallt nämnda Dawn of War II, Company of Heroes-samlingen, Saints Row 2 och Red Faction: Guerrilla). Utöver att spelet bygger vidare på konceptet från det första spelet, med större fokus på enheter och mindre på resurshantering, går det dessutom att spela i co-op. Mycket rekommenderat för alla som har någon som helst förkärlek för strategispel och framförallt till de som vill ta sig igenom en fullfjädrad RTS-kampanj tillsammans med en kompis. Vilket för mig vidare till ett tema som har präglat 2009 för mig, och säkert många andra, nämligen just co-op, och den första av mina tre utmärkelser för 2009.

Årets co-op-upplevelse

Priset för årets co-op-upplevelse är en ganska het fajt. Borderlands bjuder på härligt samarbete i diablo-osande fps-grindaren från Gearbox Software. Att spela själv var ingen jättehöjdare, men tillsammans med andra blev det riktigt kul. Där Borderlands växer med sitt co-op är dock New Super Mario Bros. Wii ett spel jag helst avnjuter själv, men trots lite väl mycket kaos är även det ett spel som alla co-op-fantaster bör prova på. Det är dock varken Borderlands, New Super Mario Bros. Wii eller Dawn of War II som tar hem titeln som årets co-op-spel.

Bild på Borderlands, bara för att det är så vackert.

Istället är det Resident Evil 5 som med sitt grundläggande krav på samarbete känns som ett av de bästa co-op-spelen genom alla tider. Den stora anledningen till att jag hade helt vansinnigt kul när jag och kompisen Jonas spelade igenom Resident Evil 5 är att det inte känns som påtvingad co-op, någonstans. Med det menar jag inte att spelet är lika kul att spela själv, tvärtom handlar det om ett spel så djupt rotat i samarbetets tecken att det känns lika självklart att spela tillsammans som att man skjuter zombie(liknandesake)r. Resident Evil 5 är ett spel som ska spelas tillsammans i soffan, snabbt utbytande av strategier och upplägg inför bossfajter och med taktiksnack mellan uppdragen.

Årets bärbara

Raka motsatsen till att spela tillsammans är, väldigt logiskt, att spela själv. Något som gärna spelas själv är bärbart och när det kommer till att kröna årets bärbara spel så är det framförallt på två kriterier. Det ska dels vara ett ruskigt bra spel, ganska givet. Och sedan ska det gå att spela i precis den mängd man själv vill. Allt från fem minuter till flera timmar, beroende på humör eller längd på toalettbesöket. För mig är årets bärbara tveklöst Professor Layton and Pandoras Box, det andra spelet i pusselserien på Nintendo DS. Genom att integrera pusslen mer i handlingen och bjuda på allt fler interaktiva pussel känns Pandoras Box som den perfekta uppföljaren till det redan geniala första spelet. Med sitt upplägg är det dessutom ständigt underhållande och spännande att spela i långa pass, men tack vare det uppdelade pusselssystemet något som man tveklöst kan nöja sig med att spela några minuter.

Mysiga och mystiska Layton and Pandoras Box.

På en värdig andra-plats kommer GTA: Chinatown Wars som på Nintendo DS är i princip exakt så bra ett GTA till den konsolen skulle kunna bli. Med undantaget att handlingen är extremt grund, fladdrar hastigt förbi och lämnar en med en bitter eftersmak när spelet är avklarat. Tack vare utmärkt kontroll, härlig action och ypperligt användande av stylus och pekskärm är det dock tveklöst årets näst bästa bärbara spel.

Årets bästa (av de jag spelat ^^)

När det sedan blir dags att kröna årets bästa spel så känns det lite surt att jag inte spelat något av de spel som de allra flesta har placerat högst runtom i spelmedia. Men det är ändå årets överraskning för mig som också är den spelupplevelse jag njutit av mest. Rocksteady Studios tog den ganska lama superhjälten (eller ja, i förhållande till andra superhjältar framstår Batman nästan som cool, men jag kan inte låta bli att tycka att Batman i de allra flesta fall är rätt löjlig, även i de senare superba filmerna) och byggde ett fantastiskt spel kring honom, och krossar därmed myter om att såväl licens-spel, och kanske främst licens-spel på superhjältar, inte kan vara annat än på sin högsta höjd bra. För Batman: Arkham Asylum är ett fantastiskt hantverk till spel som jag inte kunde slita mig från förrän jag hade samlat varenda PS3 Trophy och kunde stoltsera med min första Platinum Trophy.

Jokern är klart coolare än Batman, men (spoiler-varning!) Batman vinner ändå. ;P

Det som gör Batman: Arkham Asylum till ett sådant mästerverk grundar sig primärt i den kvalitet som osar genom allt från kontroll till presentation till spelmekanik till tempo. Kanske framförallt det väl avvägda tempot med intensiva och flytande slagsmål till pirriga smygmoment är något man sällan ser även i de allra bästa spelen som finns. Mark Hamill som Jokern gör dessutom en klockren prestation och etsar fast den vansinnige superskurken ännu mer som en av de allra bästa. Att det dessutom känns rätt coolt att vara Batman, trots sin stoiska smått skitnödiga framtoning, är något som faktiskt gjort mig riktigt sugen på att även ta en titt på serietidningarna.

Också värt att nämnas

För att avrunda detta inlägg, som blivit galet mycket längre än jag hade tänkt mig, så drar vi en snabb runda genom det som har missats ovan.

  • Årets kanske största frågetecken kommer från den extremt positiva kritik (inklusive en Game of The Year-utmärkelse från Gamespot) som PS3-rollspelet Demon’s Soul har fått. Har bara provat på det en liten stund men det jag fick uppleva bjöd givetvis på en del nyskapande saker men även stor mängd trasig alternativt väldigt gammalmodig speldesign.
  • Efterlängtade Killzone 2 släpptes till slut men har nästan glömts bort redan, personligen klarade jag cirka tre timmar med spelet innan jag i blint raseri stängde av PS3:an på grund av den fullkomligt urusla kontrollen.
  • E3 var tillbaka med dunder och brak och bjöd på stor underhållning. Feta presskonferenser, massvis utannonseranden och spännande information för branschens framtid med Project Natal och Sonys ”sexleksaken som inte är en sexleksak”-kontroll.
  • I samma takt som Steam växer har även mitt digital spelbibliotek växt enormt, det känns inte som att jag personligen är långt ifrån att kunna förkasta hela spelsamlingen (Collectors Edition-utgåvar undantaget) för att gå över helt till digitalt. Trots detta lockar inte PSP Go det minsta, det är något med att uppdatera sin konsol bara för att tvingas köpa om alla spel till den som inte riktigt känns lockande.

Spelåret 2009 är över och det har varit ett intressant sådant. Men delvis tack vare (!?) en mängd förseningar så ser 2010 än mer lockande ut. Inom kort kommer min tolkning av vad som är mest intressant under 2010 med spel att se fram emot och analys av kommande semi-generationsskiftet med rörelsekontroller till alla format. Är det några spela som inte nämns ovan som släppts i år som ni anser att jag verkligen inte bör missa? Kommentera gärna i sådant fall och tipsa 🙂

Fotnot: Missade spelen Tales of Monkey Island och Machinarium håller nu på att åtgärdas från att vara ospelade till spelade. Mer om det i kommande inlägg ^^

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett svar to “Återblick: Spelåret 2009”

  1. Capcoms tentakel-feticism « Ett glas juice Says:

    […] som följer bloggen vet redan att jag gillar Resident Evil 5. Det var dock oerhört många fajter i spelet där bossen efter att ha tagit en massa stryk och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: