En fegis bekännelser; därför blir jag rädd

Jag är inte sen med att erkänna att jag kan bli ruskigt rädd av skräck. Såväl film, som böcker, som spel. Vid flera tillfällen har jag åter påpekat att jag fortfarande har smärre men kvar från när jag som yngre parvel spelade igenom det första Silent Hill alldeles själv. Ibland undrar jag om jag bara är ovanligt lättskrämd. Men sen kommer tillfällen, som när jag spelade igenom Fear, där jag inte förstår vad det är som folk tycker är så förbaskat läskigt.  Hur kommer det sig att vi påverkas så olika av skräckupplevelser, och har det verkligen bara med mod att göra?

Anledningen till att jag plitar på detta inlägg nu, och inte min mindre summering av 2009 som var tanken, är Andreas Romans roman Mörkrädd. Linnea beslutade sig för att hon skulle baka muffins, och i brist på smör och ägg rustade hon upp för kylan och begav sig iväg till macken för ett snabbt inköp. ”Jag vill gärna läsa klart boken”, svarar jag när hon undrar om jag vill med. Nu sitter jag här, två sidor kvar i boken, och jag vågar fan inte läsa klart. Inte för att det är för läskigt just nu, utan för hur läskigt det potentiellt kan bli när jag läst klart den. ”Jag väntar tills Linnea kommer hem”, tänker jag och startar upp skärmen för att skriva dessa ord.

Andreas Romans skräckroman Mörkrädd.

Så, åter till frågan. Vad är det egentligen som gör att vissa blir så pass mycket mer påverkade av skräck än andra? Jag tror det har att göra med inlevelse. Och det är jag garanterat inte ensam om. Men i slutändan tror jag alltid att det handlar om hur mycket man låter sig själv skrämmas. Och jag tror inte att det är begränsat endast till skräck, utan alla känslor man kan få genom olika typer av underhållning. Vissa personer, och för dessa kanske även mer vid specifika tillfällen, blir mer uppslukade av upplevelsen. Ger ett större engagemang, och får en kraftigare feedback tillbaka. Det är troligtvis därför det fungerar så mycket bättre med släckta lampor, bra ljud/bild samt ensamhet. Allt detta gör det lättare för en person att engagera sig mer i spelet, filmen eller boken, och då påverkas mer.

Alma i Fear skrämde mig faktiskt inte alls, kanske berodde det lite på min sinnesstämning när jag spelade mer än något annat?

Jag älskar att känna mig känslomässigt engagerad av olika underhållningsformer. Under stunder när jag läst Mörkrädd har mitt hjärta slagit dubbelt så fort och jag har nästan börjat svettas. Jag blir så engagerad. Jag låter mig själv bli så engagerad. Och därför tror jag också att jag blir mer skrämd av skräck, därför blir jag nog lite mer berörd av sorgsenhet och därför tror jag dessutom att jag får lite mer ut av mina spelupplevelser, filmkvällar och bokläsningar än kanske vissa andra. Eller så är jag bara en riktig fegis. Kanske lite av både och om jag ska vara ärlig.

Fotnot: Att leta bilder till den här texten när jag precis lagt undan en skräck-bok för att jag är skraj är ingen jättesmart idé, men nu har Linnea kommit hem så det ska nog gå bra ändå ^^

Annonser

Etiketter: , , , , ,

5 svar to “En fegis bekännelser; därför blir jag rädd”

  1. Johan Eklund Says:

    Aha, låter som ett intressant boktips. Visste inte att Roman skrev skräck.

  2. Andreas Berg Says:

    Senaste boken Någon i din säng och näst senaste, Mörkrädd, är skräck och mycket bra. Vigilante är fortfarande favoriten från Roman, men Mörkrädd var fantastiskt den också 🙂

  3. Linnea Says:

    Absolut läsvärt Johan. Andreas läser ju väldigt få böcker, men när jag satte När Änglar Dör av Roman framför honom sträckläste han den, när jag satte Vigilante framför honom sträckläste han den, och sen i julas när jag satte Mörkrädd framför honom så har han sträckläst den med 😉

    Så go for it, Roman är fantastisk på att bygga upp skräck och diverse känslor 🙂

  4. Alexander Says:

    Intressant. Jag läser inte heller mycket böcker men sträckläser, precis som Andreas, om jag kommer över en bra bok.

    Ska kolla upp Romans böcker. Han skriver ju bra.

  5. Piccolo/Max Says:

    Haha, läste precis klart Mörkrädd och googlade den och då kom jag in på din blogg Andreas. Tyckte också att den var bra, men lite fjantigt när han höll på att komma på nya smeknamn till sin katt hela tiden. Sjukt läskig stundtals,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: