Sammanfattning av PC-spelsmaratonveckan del 1

– Hej och välkomna till Hänt Sportextra! Idag ska vi fokusera på förra veckans maratonlöpning och i centrum står löparen Andreas Berg som antog utmaningen att spela så många av sina inköpta begagnade PC-spel som möjligt. Med mig i studion har jag expertkommentator Sverker. Sverker, hur tycker du att vi kan sammanfatta veckan som gick?

– Besvikelse, Greger, besvikelse.

– Hårda ord från Sverker men vi ska inte gå händelserna i förväg utan vi spolar tillbaka bandet till dag 1 av pc-spelsmaratonveckan.

– I vår summering av PC-spelsmaratonet kommer intryck från varje spel förmedlas. Vi kommer även att få höra från Andreas själv om hur han tycker att maratonet fungerat så långt och hans planer för framtida dagar. Hela tiden kommer jag, Greger, och min kollega Sverker att kommentera händelseförloppet. Sverker, dra igång med en inledning till de första intrycken för kvällen!

– Jo Greger, Maratonet började ju med en rivstart från Andreas sida. Det blev till och med en tjuvstart kvällen innan startskottet ljöd.

Spel #1: Damnation


Cirka en timma singleplayer och två-tre timmar co-op spelades.

En steampunk-inspererad actionhistoria ur tredjeperson-perspektiv byggd på samma motor som Gears of War. Damnation kombinerar eldstrider med plattformshoppande på en linjär banstruktur med vissa öppnare ytor.

Det bra

  • Steampunk-tema med schysst atmosfär inleder spelet. Designen på vapen och miljöer samt vissa karaktärer är läcker.
  • Kombinationen av action och plattformshoppande känns relativt lyckad. Transaktionen mellan skjutsekvenser och hoppande flyter på fint och fungerar bra i inledande partier.
  • Co-op. Alltid en stark säljpunkt och när det dessutom fungerar att köra med bara en skiva gör det plånboken glad också. Denna typ av rättfram action blir alltid mycket roligare om man är två.
  • Hjärndöd action med schysst tempo ger intrycket ”det är rätt dåligt men ändå ganska kul”.

Det dåliga

  • Konsolanpassad kontroll leder till vissa störmoment när musen styr kameran precis likt en analog spak. Det går dock ganska snabbt att vänja sig och den ställer inte till några större problem men blir aldrig riktigt bekväm.
  • Horribel karaktärsdesign stör det annars läckra Steampunk-temat. En urbota tråkig adrenalin-pumpad huvudkaraktär som ser ovanligt fånig ut i sin cowboy-hatt står ingen chans mot varenda kvinnlig karaktär i spelet som ser ut att vara tagna direkt från planscher på en hormonstinn femtonårings väggar.
  • Spretig och ofokuserad handling redan i de inledande partierna där shamanistiska indianer slängs in i handlingen bara för att plockas ut fem minuter senare.
  • Buggigt och utan något patch-stöd alls trots att spelet funnits ute ett tag nu.

Omdöme: Utan några större kvaliteter lyckas ändå Damnation underhålla de första timmarna. Kanske beror det på att jag är en obotlig co-op-fantast som slukar nästan vad som helst så länge det är tillräckligt kul att spela i co-op, men faktum kvarstår att Damnation är ett spel som jag gärna spelar vidare trots många brister.

– Vi hoppar raskt vidare till nästa etapp när startskottet hade ljudit på riktigt och Andreas tog sig an hela tre spel under första riktiga dagen av maraton-loppet.

– Det visar på stark kämparglöd Greger. Så här tidigt in i loppet känns det som att Andreas slår på stort och kommer imponera, kan han upprätthålla det här tempot hela veckan ut har vi något stort att vänta.

Spel #2: Gudfadern


Cirka två timmar singleplayer. Hela tutorial-fasen avklarad och de första uppdragen genomspelade.

Alla känner till filmtrilogin om maffia-intrigerna och vid det här laget lär få vara ovetandes om att det också gjorts spel på filmerna. I rollen som en från filmerna okänd protagonist ska man arbeta sig upp från hantlangare för maffia-imperiet till att en dag kunna betitla sig självaste Gudfadern själv. Actionspel med starka influenser från Grand Theft Auto-serien men med vissa egna finesser där fokus på närstridsslagsmål och utpressning tillhör de unika egenskaperna.

Det bra

  • Cinematiskt i upplägget med genomarbetat röstskådespel och ständig närvaro av stora karaktärer från filmerna.
  • Att slåss i närstrid fungerar relativt bra, även om kontrollen är mer anpassad för konsol, och känns som en god utveckling från GTA-seriens relativt simpla slagsmåls-system.
  • Skapa din egen karaktär är alltid ett roligt ingrepp och i min historia av Gudfadern är hjälten en afro-prydd spinkig kille med starka Eagle-Eye Cherry-drag. Save Tonight!

Det dåliga

  • Föråldrad grafik och spelmotor bryter illusionen innan man hunnit spela många minuter. De gråa och urvattnade texturerna på hus och gator tillsammans med det stela folklivet faller platt i förhållande till senare titlar som Grand Theft Auto IV. Trots dess ringa ålder har Gudfadern inte åldrats med någon större värdighet.
  • Bökig kontroll som säkerligen hade gjort sig bättre på konsol. Såväl slagsmål som eldstrider blir lidande av att kontrollen inte känns tillräckligt naturlig.
  • Livlös bilfysik.

Omdöme: Efter så kort speltid är det svårt att skapa en större uppfattning. Men spontant känns det som att de flesta spelmomenten, framförallt hela utpressningsmekaniken, kommer att kännas riktigt tjatigt i längden. Tidens tand har även satt sina spår vilket gör att man gärna drömmer sig bort till glassigare Liberty City, Pacific City eller Stilwater för att nämna några. Troligtvis inget jag kommer spela mer.

Spel #3: Warhammer 40.000: Dawn of War


Spelat en till två timmar och klarat tutorial-uppdraget samt spelat några minuter på första uppdraget.

Figurbrädspelet Warhammer 40.000 ställer Space Marines mot orcher och alver bland flera raser som utkämpar storslagna rymdstrider. Den schyssta blandningen mellan sci-fi och fantasy var den stora anledningen till att jag lockades till figurspelet som ung och samma anledning till att strategispelet Dawn of War lockar.

Det bra

  • Temat med Space Orks, Chaos Marines och alla andra raser och karaktärer från figurspelet är oerhört lockande och återspeglas ypperligt i strategispelet. Space Marines ser precis så buffliga och hårda ut som de bör och tillhör ett av de undantag där den mänskliga rasen faktiskt tillhör några av de coolare i en spelvärld.
  • Speldesignen med fokus på grupper av enheter framför mikromanagement av varje enstaka enhet har sedan länge blivit något av en standard men är alltid välkommet.
  • Uppgraderingsbara enheter samt taktiska element så som gruppledare som stärker enheternas moral ger spelet ett gott djup.
  • Resurshantering som kombineras med mer offensiva metoder genom att fånga strategiska punkter motverkar känslan av att först vilja bygga upp en stor fet bas och pumpa ut enheter tills det är läge att bara köra rakt över datormotståndet.

Det dåliga

  • Basbyggande och resurshantering är fortfarande en stor del och personligen har jag väldigt svårt att hålla intresset när stora delar av uppdragen går ut på att bara förbereda sig för strid.
  • Ingen möjlighet att välja ras att spela som i kampanjen. Möjligheten att spela som andra raser kommer säkerligen längre in i kampanjen, men jag vill spela Space Orks nu!

Omdöme: Mäktig atmosfär tillsammans speldesign som passar mig bättre än de traditionella RTS-spelen gör mig sugen på att fortsätta. Det råder ingen tvekan om att Warhammer 40.000: Dawn of War är ett bra spel men frågan är snarare om det inte finns flera andra strategispel som är snäppet vassare. Avsaknaden av en renodlad Space Ork-kampanj kan leda till att spelet hamnar i hyllan för dammsamlande trots klara kvaliteter.

Spel #4: No One Lives Forever 2


Drygt två timmars speltid och Chapter 1 samt en bit in på Chapter 2 avklarat.

No One Lives Forever-serien blandar traditionellt förstapersonsskjutande med smygande och pussellösande samt kryddar det hela med en stor portion humor. Austin Powers möter Kill Bill möter Half-Life möter Splinter Cell. Ungefär i alla fall.

Det bra

  • Humorn. Det här är faktiskt genuint roligt. Torr brittisk humor blandas med helt vansinniga gadgets och vapen (Angry Kitty är ett av de första vapnen man kan hitta). Dialogen ger upphov till allt från småfnissande till rena gapskratt.
  • Grafiken har åldrats väl tack vare en design som kan blomma ut väl trots gammal spelmotor.
  • Karaktärsdesignen är ironisk, karikatyrisk och fullständigt strålande.
  • Blandningen av smyga och action ger spelaren en riktig valmöjlighet att antingen ta det lugnt och säkert eller springa in och krossa allt motstånd i äkta Rambo-stil.

Det dåliga

  • Smygandet lider lite av att det ibland är på tok för lätt att råka peta fram näsan och stunden senare ha halva asiens ninja-armé efter sig.
  • Det första pusslet löser mer eller mindre sig självt (något som dock troligtvis åtgärdas genom svårare pussel senare)

Omdöme: Det klart roligaste spelet i maratonet så här långt och också det mest självklara att det kommer få mer speltid. Att spela No One Lives Forever 2 känns lite som att åka tillbaka i tiden och träffa på sin kompis Goldeneye 007 till Nintendo 64 igen. Fast med skillnaden att han har tagit stand-up-lektioner och köpt en lösnäsa.

– Fyra spel på bara en dag är ett tempo som heter duga eller vad säger du Sverker?

– Ja du Greger, fyra spel är mycket, och med ytterligare sex dagar att spela skulle detta tempo innebära att hela 28 spel skulle kunna hinna testas under maraton-veckan.

– Du kan din matematik Sverker! Men vi ska höra med Andreas själv vad hans tankar var vid det här tillfället.

Tanken var ju hela tiden att jag skulle spela så många spel som möjligt de första dagarna för att sedan spendera andra halvan av veckan med att fördjupa mig i upplevelserna något. Jag visste dock redan nu att jag inte skulle kunna hålla det här tempot hela veckan igenom i och med att jag hade flyttförberedelser att fixa nu när jag ändå var ledig från jobbet för första gången under sommaren. Vad jag dock inte hade väntat mig var att andra saker skulle sätta käppar i hjulen också.

– Ja vad är det för käppar i hjulen som Andreas nämner? Vi återkommer i den andra och sista delen av sammanfattningen av pc-spelsmaratonveckan där vi tittar närmare vad som egentligen gick fel när denna raketstarten förvandlades till en haltande fortsättning.

Annonser

Etiketter: , , , ,

4 svar to “Sammanfattning av PC-spelsmaratonveckan del 1”

  1. Pixelafton Says:

    Hehe, väldigt rolig läsning och bra kämpat!

    Är detta något som vi kommer få se fler gånger?
    Kanske då valfri konsol maraton? 🙂

  2. Swespy Says:

    Vad säger din flickvän om sådant här då? ;D

  3. Andreas Berg Says:

    Pixelafton: Inte alls omöjligt, jag har redan lite planer på vad jag skulle vilja hitta på för min egen del. I och med flytt inom kort blir det nog dock inte än på några veckor 🙂

    Swespy: Hon hakade på direkt, var min co-op-partner i Damnation och har spelat säkert fyra gånger så mycket No One Lives Forever 2 än vad jag hunnit med än 😛

  4. Pling Says:

    Jag fattar inte hur du orkar:) men kul läsning fortsätt så!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: